Hatten av till Renata Chlumska

bokrecension

Yes, hon igen. Jag har skrivit om hennes intervju i Sunshine podden här. Nu har jag läst hennes bok ”När bergen kallar” och här är varför jag är imponerad, inspirerad och vill dela med mig:

  • Jag är en föräldraledig mamma till två barn, med underbar make och fantastiska svärföräldrar som hjälper till regelbundet. Jag har alltså en enda uppgift just nu, att ta hand om barnen och delar dessutom ansvaret med flera familjemedlemmar. Och ändå tycker jag att det är svårt. Jag räcker inte till, känns det som för det mesta.
    Hon är en av Sveriges främsta och största äventyrare (också föreläsare, inspiratör och entreprenör) och är en superinvolverad och dedikerad TREbarnsmamma. Ensamstående dessutom. Hon understryker att hennes föräldrar hjälper till, men ändå.  Det är tydligt att mammarollen är viktigast för henne och det är den hon lyfter mest upp i sin berättelse. Hatten av för henne.
  • Det finns inget skrytande i boken. Tvärtom. Det är för lite skrytande. Hon har gjort så mycket, och man får en känsla att hon inte tycker att det är något märkvärdigt och vill inte egentligen berätta. Hennes äventyr gör hon först och främst för att utmana och glädja sig själv, inte för att kunna berätta om det för någon. Oj då, säger jag – en nybörjarbloggare som berättar glatt om korta promenader i närskogen. I mitt försvar: bloggen startade jag för att motivera mig att bli mer aktiv (som förklarat här) och det har fungerat hittills.
  • Hon har bestigit det högsta berget på världens varje kontinent och det låter som om det vore busenkelt att göra, bara att traska uppåt, typ. Återigen, inget särskilt märkvärdigt, enligt henne. Jag har varit på tre av sju berg som hon beskriver i denna bok och vet att det inte är lätt.
    bergbestigning
    Maken och jag efter bestigning av Kilimanjaro, Afrikas högsta topp
    bergbestigning
    Drömmen om detta var det enda som gav oss krafter upp och ner från Elbrus, Europas högsta berg
    bergbestigning
    Utslagna på Aconcagua, Sydamericas högsta punkt

    Ok, kanske för någon i hennes kondition och med hennes kunskaper är det lätt. Just det. Hennes kondition, kunskaper och erfarenheter – där var svaret. Och återigen, åker min hatt av i beundran.

  • Jag kände igen mig i det att hon inte söker en adrenalinkick genom sina äventyr. Utan det är helt andra känslor och upplevelser som lockar. Så här skriver hon ”Nej, jag är verkligen ingen kicksökare, utan söker snarare trygghet. Ju tryggare jag är, desto mer vågar jag utmana mig själv” (sida 42) samt ”Jag vill inte förkorta mitt liv, utan tvärtom fylla det med så mycket som möjligt. Jag vill blicka tillbaka på ett långt och fullt liv och känna att jag har levt det liv som jag har velat” (sida 46).
  • Man kunde relatera till henne. Många andra äventyrare, särskilt de största, är väldigt speciella. Man kan inte annat än beundra dem, men man kan inte identifiera sig med dem. Många har varit vilda redan som barn, klättrade överallt, utmanade öde på dagliga basis, eller rent av varit enstöringar på något besynnerligt sätt (jag menar inget illa med detta). Inte hon. Hon var och fortsätter vara helt normal.
  • Och sist men inte minst. Tempot av bokens berättelse är precis detsamma som när man bestiger ett berg. Lugnt, sansat, välbalanserat, ett steg i taget, och leder långsamt men säkert fram till nya spännande insikter och vyer. Så kändes det för mig att läsa den.

Summa summarum: trevlig läsning som inspirerar till egna äventyr och, viktigast av allt, som ger en känsla av att allt är möjligt med mycket vilja och positiv inställning.bokrecension

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *