Vardagsäventyr: grottforskning

Grottforskning hör inte till populära aktiviteter för småbarnsfamiljer. For a reason, I must say.

I lördags for vi till Tjuv-Antes grotta som är den största bland tiotal Storrisbergsgrottor i närheten av Nordmaling (se vägbeskrivning i Google maps här). En 30-meters lång kolsvart grotta, med två trappor som bitvis saknar steg, låter kanske inte så lockande för vissa. Men Lilleman som är väldigt fascinerad av pirater (grottans namn resonerade med favoritämnet) ville in och leta skatter. Maken guidade vår pojke lugnt och säkert, hjälpte med varje steg och gjorde det så tryggt för Lilleman, att den sistnämnde glömde helt bort att han är mörkrädd. De hade två ficklampor med (ficklampor är ett måste där) och kunde utforska grottan någorlunda, fast inga skatter uppenbarade sig. De kom upp, stolta och upprymda av Lillemans bedrift och sade att det var min tur nu, de skulle vakta Karamellen.

Trots scener från ”Instängd” (en absolut hemsk skräckfilm om tjejer som gick vilse i en mörk grotta och blev uppätna av äckliga grottvarelser) i mitt huvud och livslång rädsla för mörker kunde jag inte fega ur framför min son. Jag försökte hålla i ryggsäcken med Karamellen och påstå att hon behövde mig men varken av pojkarna köpte det. Så jag fick ge mig av. Någonstans halvvägs nerför trappan, flög något framför mitt ljusstråle och det var tillräckligt för att få mig rysa ur grottan. Tack men nej tack. Inte min sorts äventyr.

Däremot att vandra och bestiga berg älskar jag. Så vi gick upp till toppen av det lilla berget.

Det var inte barnvänligt det heller, tyvärr. Eller snarare, för något äldre barn samt på sommaren när det är torrt borde det fungera bättre. Nu halkade Lilleman på varje steg. Halva stigen var väldigt stenig, översvämmad och alldeles för svår för en treåring. Men återigen med pappas hjälp gick det bra. Vi kom upp, njöt av utsikten och en mysig picknick, och så fick maken ett ordentligt träningspass på köpet genom att lyfta 17 kg stor Lilleman upp och ner.

På vägen ner var det så halkigt för Lilleman att han fick åka kana på vissa stenar. Jag fick göra detsamma fast inte frivilligt (en stor blåmärke på rumpan är ett bevis).

Sammanfattningsvis, trots att varken promenaden upp till toppen eller grottan passade för en utflykt för en småbarnsfamilj, var våra barn väldigt glada och nöjda hela vägen. Lilleman sjöng, brummade som en bil, berättade historier och åt blåbär och lingon nonstop. Karamellen sov eller agerade styrman på min rygg. Allt som allt ett lyckat äventyr på en strålande solig höstdag i Västerbotten.