Norrländska utflyktsmål – en betraktelse

IMG_1699
Man kan undra vad som utgör ett värdigt utflyktsmål. Är vi dömda till ett liv i tristess då dessa är rariteter som kräver strapatsrika resor till främmande kontinenter? Eller är det så att de lurar bakom nästa hörn och endast kräver en viss uppmärksamhet och en gnutta fantasi för att upptäckas? Man kan naturligtvis hysa delade meningar om detta, men personligen lutar jag åt det senare.

Ett utflyktsmåls status förefaller avgöras av, som med så mycket annat, tillgång och efterfrågan. Få som besöker pyramiderna i Giza lägger drottningpyramiderna på minnet. Även om en och annan tar sig vidare till Djosers trappstegspyramid, så är det få som lyckas uppbåda tillräckligt med intresse för att göra en avstickare till Unas pyramid. Situationen är likartad gällande andra vertikala, mer naturliga objekt. Kebnekajse med sina dryga 2000 meter är uppsatt på mångas att-göra-lista, medan de 6000-meterstoppar som omgiver Mount Everest endast besökas av enstaka entusiaster.

Således ligger det hela i betraktarens öga och anlägger man rätt perspektiv finns obegränsat med utflyktsmål i vår närhet. En vacker glänta vid en sjö, ett blygsamt gravröse från bronsåldern, en bergsknalle med en vacker utsikt osv.

Ett bekymmer härvidlag tycks dock vara vår brist på självständig fantasi. Att själva upptäcka dessa mål är inte alla förunnat. Först när någon annan identifierat dem som värdiga mål tycks vi vara mentalt förberedda att acceptera dem som sådana. Detta blir uppenbart när man bläddrar genom ett resemagasin och uppträder i sin mest utpräglade form i orienteringskartan, där ett enkelt X är tillräckligt för att motivera oss att besöka en sten i skogen som ej skiljer sig från tusen andra.

Om det således är perspektivet som avgör borde vi vara tacksamma att vi bor i en del av världen där nästan ingenting har hänt, åtminstone inget av större intresse. Den del av jordskorpan vi bebor må räkna sina år i miljarder. Den geologiska historien har dock lämnat föga av intresse för andra än inbitna gråbergsentusiaster. Visserligen fanns väl här också en gång spår av underliga varelser och väldiga vidunder som bebodde denna plats före oss. Naturen,  i dess outgrundliga visdom, fann dock för gott att erbjuda oss en jungfrulig omstart. Isar kom och isar gick och malde därvid spåren efter forna tider och inbyggare till intet mer än sand och grus. När den senaste isen drog sig tillbaka följde en blygsam skara pionjärer efter de migrerande renhjordarna. Även om de senare efterhand drog sig alltmer norrut, så föredrog de förra med få undantag att slå ned sina bopålar i söderns bördigare mylla. Några djärva själar korsade dock Dalälven. Dessa få, dessa lyckliga få var de första Norrlänningarna. Få var de, och få förblev de, och många avtryck gjorde de inte, vare sig på sin omgivning eller i historien. Norrländska människorelaterade utflyktsmål är därför med nödvändighet få och oansenliga, i likhet med benstampen i Sorsele eller labyrinterna på Ratuskär. Vår natur är storslagen, men förefaller lyda under samma jantelag som dess bebyggare. Inget berg har tillåtits sträcka sig alltför högt ovan de andra, ingen fors störtar sig långt djupare, våra älvar är mäktiga, men den ena är så god som den andra.

 

Tack vare denna frånvaro av enstaka objekt som kunde ha lagt alla övriga i skugga, finner vi oss därför välsignade med ett otaligt antal utflyktsmål, där det ena i jämförelse med det andra, väl är värt vårt intresse.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *