Hajdykning

Yuval Nora Harari skrev i ett ögonblick av insikt att även om vi nu befinner oss i toppen av näringskedjan och har till stor del utrotat de andra större predatorerna, så är vår resa från savannen kort i evolutionär tid räknat. Människan är därför innerst inne en räddhågsen tjattrande liten apa som ständigt fruktar att hamna på någon annans meny. Vi saknar de årmiljoner som format de stora katternas nobless och det avmätta intresse med vilket de betraktar oss som föga mer än ett vandrande smörgåsbord skapat för deras behag. En än längre evolutionär tid skiljer oss från hajarnas släkte. Avståndet är så långt att när man stirrar in i deras själlösa ögon upplever jag att de ser på mig snarare på det sätt jag betraktar en potatis än på det sätt jag ser på en kyckling-ett inert och genuint ointressant ting som man utan moraliska skrupler kan ta en tugga av.

Hajar möter man ju av och till när man dyker, men dessa möten är av högst varierande karaktär. Det är alltid trevligt att träffa ängelhajar, sandhajar och liknande. Dock är det inte särskilt spännande. Om det skall vara ett äventyr måste det naturligtvis röra sig om en stor haj, och helst en av de fem människoätarna. Att befinna sig öga mot öga med en kallblodig dödsmaskin, vars dietära preferenser inkluderar Homo Sapiens, är tämligen nervkittlande. Det blir inte heller mindre spännande av att dessa möten med nödvändighet äger rum i en för oss främmande och ofördelaktig undervattensmiljö.

Galapagos
Galapagos
Mitt mest minnesvärda hajmöte ägde rum vid Galapagosöarna. Vi hoppade i vid kusten och njöt av anblicken av en myckenhet av fiskar. Plötsligt bröt en torped genom vattenytan. Denna följdes i snabbtakt av en mängd liknande projektiler från olika håll och vinklar som sköt fram i en våldsam fart. Vi befann oss dock inte under attack från någon kvarglömd japansk soldat, utan det var en svärm pingviner som kastat sig ner från de ovanliggande klipporna.
Pingviner
Strömmen tog oss därefter ut från ön mot öppet hav, där vi gjorde sällskap med en havssköldpadda och ett par jättemantor. Vi drev med en stark havsström nära botten i hög hastighet när vi plötsligt blev varse ett stim av ett femtontal vitfenade revhajar och två hammarhajar som cirklade runt, runt, framför och något ovanför oss. Strömmen förde oss snabbt rakt mot dem och det fanns ingen möjlighet att ändra riktning. Jag vet inte hur mina nerver skulle ha reagerat om jag hade hamnat mitt ibland dem, men tack och lov så sveptes vi några meter under dem, och vi högg tag i botten när vi nådde hajcirkelns mitt. Där stannade vi i flera minuter omgivna från alla håll av dessa ständig cirkulerande kalla ögon, innan vi utan vidare intermezzon släppte taget och sveptes bort.
  .
Den kanske mest ikoniska hajen är ju den stora vithajen. Även om jag finner dem fascinerande, så känner jag mig efter att ha sett ”Hajen” och samtliga uppföljare, lite obenägen att vistas i vattnet med dessa fiskar. När jag råkade befinna mig i Sydafrika bestämde jag mig därför för en kompromiss – Hajdykning i bur. Platsen var belägen en bit utanför Kapstaden och känd för sina Vithajar, som kommer för att festa på den lokala sälkolonin. På väg ut passerade vi en grupp valar som förnöjsamt vilade i bukten, emellanåt sprutande en vattenkaskad eller plaskande med de jättelika stjärtfenorna.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Haj
Väl på förmodat hajockuperat territorium började man slänga ut en blodig sörja från båten med syfte att väcka intresse och strax därefter plöjde två triangulära fenor genom vattnet i riktning mot båten. Jag hoppade med något förhöjd puls in i buren och sänktes ned i vattnet. Sikten var begränsad och först hände ingenting.
Sedan svepte plötsligt sidan av en 3 m lång haj förbi buren. Ögonblicket därefter körde en haj huvudet rakt in i buren och jag befann mig öga mot öga med the Big white. Efter att ha sett denna typ av möten på diverse naturfilmer hade jag föreställt mig detta ögonblick som nervkittlande. Så var tyvärr dock inte fallet. Visserligen dök hajar oväntat och plötsligt upp från olika håll (egentligen bara två, en liten och en stor om man skall vara ärlig). De försökte vidare tränga sig in i buren med det uppenbara syftet att äta upp mig. Buren skakade under deras attacker och de såg inte vänliga ut. Likväl var det inte spännande. Buren mellan oss gjorde att jag upplevde detta på i princip samma sätt som i en djurpark. Ett möte var såväl fysiskt som spirituellt omöjligt till följd av den barriär som existerade mellan oss.

Nå, bortsett från detta var det ändå rätt skojigt att prova på och jag rekommenderar den som själv har möjlighet att testa detta

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *